Den nya Almodovar
Den här recensionen kommer i Direktpress tidningar i helgen. Vet inte om jag borde lägga ut den här i förväg, men kan väl prova.
Av titeln kan man få för sig att Pedro Almodovars nya film handlar om att det gör ont när kroppar slutar kramas. Det kunde han för all del ha haft rätt i, den i yngre dagar så provokativt lagde spanjoren. Även om det ter sig en smula sentimentalt.
Det är emellertid inte helt lätt att fastslå vad “Brustna omfamningar” handlar om och vad den vill ha sagt. Kanske är titeln helt enkelt en självmedveten kommentar till faktumet att det är svårt att få ett helhetsgrepp om filmen.
Mest liknar “Brustna omfamningar” ett hopkok med såpa som bindemedel. Här finns gott om svartsjuka, otrohet, manipulation och hämndbegär. Tack vare Almodovars säkra hand blir det ändå inte ett kladdigt misslyckande. Tvärtom är det underhållande, om än inte värst skrattretande, nästan hela tiden.
I centrum står en före detta regissör och sedermera blind manusförfattare som ser ut som tv-psykologen Frasier Crane. I tillbakablickar berättas om en turbulent filminspelning och en kärleksaffär med en hoppfull skådespelare - som ser ut som Penelope Cruz.
Här finns tillräckligt många snygga scener för att inte misstänka att Almodovar, likt regissören i filmen, förlorat blicken. Men för att komma från en filmskapare som gjort sig känd för sexiga bögar och kaxiga kvinnor känns “Brustna omfamningar” lite tafatt.
Det blir aldrig vidare sentimentalt, men det blir framför allt inte provokativt. Kanske hade det varit på sin plats med lite kladd i alla fall.
