Det vill säga, uppståndelsen kring översättningen av markisens Juliette. Men jag kan inte råka för att jag läser Slavoj Zizek i badet och blir upplyft just den här tiden på jorden. Ur Njutandets förvandlingar:
Han [de Sade] undergrävde sadismens logik och satte den ur funktion genom att offentligt exponera den i sina skrifter. Just detta är den gest som den riktiga sadismen inte tål. Den riktiga sadismen är den institutionella maktens “nattliga”, obscena frånsida. Den kan inte överleva sitt eget offentliga avslöjande.
Läser sent omsider Jan Kjærstads Kungen av Europa, hans andra roman sedan trilogin om Jonas Wergeland som jag gapade mycket över kring millenniskiftet. Den första, Tecken till kärlek som kom 2001, orkade jag aldrig läsa klart. Stod plötsligt inte ut med de grandiosa gesterna, patetiken utan gränser, hela den högstämda larger than life-estetiken. Men nu fick jag i alla fall lust att ta mig an ännu en av hans infallsrika historier om fantastiska män och kvinnorna (som naturligtvis är det första könet) de lägrar. Läsningen går ganska okej ändå.
Men så har Kjærstad visst alldeles precis kommit ut med ännu en bok på svenska, Jag är bröderna Walker, som verkar följa exakt samma mönster som tidigare: ett läsäventyr till uppväxtskildring om en sedermera mäktig man från Norge som ligger med alla fascinerande kvinnor som kommer i hans väg. Man börjar igen Kjærstads teman vid det här laget, även om han väver dem med aldrig så säker hand.
Ingrid Elam gillar Jag är bröderna Walker men skriver att hon “kunde ha varit utan de pubertala sexskildringarna”. Nils Schwartz hyllar men ställer sig frågande till sekvensen “när Odd Marius och hans bäste vän, fittfetischisten Simon, iscensätter en grov skändning av en kvinnlig klasskamrat”. Ja, när jag närmare tänker efter innehåller varje roman av Kjærstad minst en fittfetischist. Vilket föranleder mig att citera följande talande passage ur Kungen av Europa:
“En del skulle kanske säga att han ändå befann sig i en Edens lustgård, eller snarare: något som kunde leda tankarna till vissa föreställningar om muslimernas paradis. Faktum var att Alf i mer än ett år, och i förvånansvärt många timmar det året, hade legat med ansiktet mellan olika kvinnors särade lår.”
Läste det här och tog uppmaningen om att gå in antikvariatsajterna på allvar och nu sitter jag med 300 sidor av fula ord framför mig.
Inatt drömde jag att en hund kramade om mig.
Den här texten skulle ha publicerats i Aftonbladet när Folkets bios kortfilmshöst drog igång, men jag darrade på tangenterna. Lägger upp den här nu med anledning av att This is Alaska vann pris på kortfilmfestivalen i Uppsala. Den visas på Folkets bio från och med 20 november.
Det är lätt att bara betrakta kortfilmare som ett farmarlag till långfilmseliten. Även om det inte borde vara längden som räknas är det trots allt långfilmen som har högst status och som genererar mest kredd. Men kanske är det en ordning som rubbas i takt med att vi ägnar mer tid åt korta klipp på nätet än helaftonsföreställningar på biograferna.
Den Youtube-estetik som till exempel inspirerade Ruben Östlunds De ofrivilliga syns däremot inte till i Folkets bios kortfilmshöst. Den verkar snarare vaccinerad från den typen av digitala smittor. Det är för den skull ingen likformig samling utan, som sig bör, en disparat skara filmer som har premiär under tolv fredagar på 22 biografer runt om i landet.
Startfältet är ett slags uppsamlingsheat för det gångna året. Veteranen Stig Björkmans charmiga arkivremix Bilder från lekstugan, med bilder från Ingmar Bergmans oväntat demonfria filminspelningar, visades i Cannes. Det gjorde även Johannes Nyholms fascinerande skräckdockspel i Drömmar från skogen.
Andreas Öhmans Mitt liv som trailer prisades på filmfestivalen i Göteborgs i vintras, en infallsrik om än väl slick tonårsromans med det eviga svenska indiepopljudspåret. Jenifer Malmqvist fick årets Bo Widerberg-stipendium och medverkar i sin tur med den betagande barnromansen I fred.
En nyhet är däremot Gunilla Heilborns och Mårten Nilssons This is Alaska, som utgår från en dansföreställning på Göteborgsoperan i våras. Filmen följer extremindividualister i civilisationsexil och börjar med en kvinna som ser svårmodig ut i pälsmässa. Men snart skruvas tonen - en nystartad individualistgrupp planerar möten, listar hot mot individen (“vanan” och “medelmått”) och poserar på sin snöskoter - och filmen blir ett slags kommentar till frihetssafarin i Sean Penns “Into the wild”. Hur mycket individualist kan man bli?
Annars verkar höstens kortfilmare tyvärr ha lätt för att hålla sig för skratt. Tur att man alltid kan muntra upp sig med Youtube.
Oredigerad version av text från Aftonbladet i helgen.
Med kostymdrama avses vanligtvis en berättelse i dåtid, gärna från hov eller herrgård, med mycket pråligt krås och strama jacketter. Men det skulle också kunna tolkas mer bokstavligt och nutida, helt enkelt som förvecklingar på kontoret.
Det har varit mycket sånt på sistone. Om det är något finanskrisen inte har snålat med är det berättarstoff. Den amerikanska bokmarknaden svämmer över av reportageböcker om investmentbankernas fall medan magasinen fylls av uppjagade redogörelser för olika svindlerihärvor.
Mannen i huvudrollen bär alltid kostym. Och det är inte direkt idealbilden av kostymmannen som framträder i media. Han som egentligen ska utstråla kylig professionalitet och rationell kompetens i sina välskräddade arbetskläder.
“Den moderna maktens legitimitet i allmänhet, och i synnerhet den ekonomiska myndigheten, konstrueras via den borgerliga maskulina uniformen”, som etnologen Mats Lindqvist beskrev den mörka kostymens funktion i sin studie “Herrar i näringslivet”.
Flera sådana får vi se följa i den tredje delen av SVT:s dramadokumentärserie “Fallet” som handlar om Skandiaaffären. Det är en sobert svartvit rekonstruktion från de slutna styrelserum som svensk film sällan ger oss någon inblick i.
Några nya uppgifter i målet presenteras inte. Och inte så värst mycket dramatik heller. “Fallet - Skandia” är snarare en kavalkad av sakliga miner och undertryckta känslor. Men så måste ju maktspel och konflikter i den överkänsliga högriskmiljön hanteras med kroppspråk och ansiktsuttryck som vittnar om kontroll.
När det till slut blir konfrontation mellan den åtalade vd:n Lars-Eric Petersson - frikänd i hovrätten - och styrelseordföranden Bengt Braun utanför tingsrättssalen är det så sammanbitet att man kan höra en slipsnål falla.
Skandalen som följde Skandias bonusbonanza föregicks bland annat av Enrons avancerade redovisningsfiffel i USA. För närvarande går “Enron: The Musical” för fulla hus i London. Det är svårt att tänka sig något mer befriande för alla tillknäppta herrar i näringslivet än att förvandlas till sång- och dansmän.
